Buster-båtarna gjorde aluminiumbåten till en nordisk favorit

De nya modellerna visades på båtmässorna i Oslo och Göteborg 1976. Året därpå presenterades Buster och Buster Mini på två av vårvinterns viktigaste mässor: Vene 77 i Helsingfors och Allt för sjön i Stockholm.

Även om Busters föregångare, Kello-båtarna, redan hade sålts framgångsrikt i över 20 år var aluminiumbåten fortfarande något ganska okänt för den breda publiken. Som båtmaterial hade aluminium ännu inte fått något allmänt genomslag bland konsumenterna, varken i Finland eller i de övriga nordiska länderna. “Båtfolket är i regel ganska konservativt”, konstaterade Gustav Enholm på försäljningsavdelningen vid Inha Bruk 1977.

Men utvecklingen gick snabbt. På bara några år tog de slitstarka och lättskötta båtarna en stark position på marknaden. År 1981 hade Buster en marknadsandel på över 30 procent i Finland, och hälften av produktionen gick på export. Det var en anmärkningsvärd förändringstakt, med tanke på att aluminiumbåtarnas andel av den nordiska marknaden bara några år tidigare hade uppskattats till omkring två procent.

En annan styrka var att båtarna stack ut. Vid sommarstugornas bryggor dominerade fortfarande traditionella träbåtar och tidiga glasfiberbåtar med former som ofta byggde vidare på träbåtarnas uttryck. Buster såg annorlunda ut. Det blev en del av båtens karaktär, menade Enholm: 

“Våra nya båtmodeller skiljer sig ganska mycket från de gamla klassiska båtmodellerna. Samtidigt ger den nya formen en utmärkt möjlighet att bygga upp en egen, personlig produktbild och karaktär för båtarna.”

Mini Buster hade släktskap med den tidigare Kello 12-modellen. Den var 3,6 meter lång och drevs av en 15 hästkrafters utombordare. Med dagens Buster Mini har den inte särskilt mycket gemensamt, bortsett från byggmaterialet och det snarlika namnet.

Den andra nyheten hette kort och gott Buster. Den var 4,15 meter lång och hade en motoreffekt på 20 hästkrafter. Båda modellerna passade väl för nordiska förhållanden och för den typ av användning som många behövde en liten motorbåt till: som förbindelsebåt till stugan, för fiske, utflykter, badturer och annan aktiv fritid på vattnet. En viktig orsak till framgången var den lätta men starka aluminiumkonstruktionen, som inte sög åt sig vatten och krävde minimalt med skötsel.

Båtarna hittade snabbt också till yrkesbruk. Den första Work Buster levererades redan sommaren 1977 till den brandkår som varit med i produktutvecklingen. Erfarenheterna var mycket goda: användarna uppskattade en lätt aluminiumbåt som ändå tålde hård behandling.

Med de första Buster-modellernas framgång som grund växte och utvecklades modellprogrammet snabbt under 1980-talet. Den största modellen under aluminiumbåtarnas första decennium var Big Buster, avsedd för en 60 hästkrafters motor. Den ersattes så småningom av Buster L, som lanserades 1994 och blev en stor framgång. I andra änden av modellprogrammet fanns Ro Buster, en roddbåt som vägde endast 80 kilo.

En av tidens verkliga favoriter blev ändå Buster RS med rattstyrning. Den var lätt, snabb och mycket konkurrenskraftig i sin klass. För nordiska köpare erbjöd den också starkt värde för pengarna, något som avspeglas i en produktionsvolym på omkring 30 000 exemplar. Båtkonstruktören Antti Hietaharju, som var en av personerna bakom modellen, sammanfattade framgången så här:

“Buster RS var lätt, den kunde dras med en liten bil och en person kunde sjösätta och ta upp den på egen hand. Ändå kunde den transportera fem–sex personer”, berättar Hietaharju.

Sedan dess har över 125 000 Buster-båtar tillverkats. Att nästan alla fortfarande är i bruk säger en hel del om både kvaliteten och modellernas funktionalitet.